Ghanaian funeral

Vi ar tillbaka i Cape Cost, for Mama Minas bror har gatt bort. Och begravningen ar har for dom kommer har ifran. I Ghana haller en begravning pa vanligtvis tre dagar, fredag, lordag och sondag. Pa fredagen ar det likvaka, da fick vi se Nana, alltsa han som dott, i oppen kista. Lordagen ar den dag man sorjer, man har svarta klader, gar i kyrkan, ater och sa ar det gravsattning. Sen pa sondagen ar thanksgiving, da har man vita klader med svart monster, gar i kyrkan och sjunger och dansar, ater och umgas och har trevligt. Sa idag ar det sondag, den glada dagen da man ar tacksam for allt bra han fick vara med om osv. Pa eftermiddagen ska vi aka hem till Accra igen, det ska bli skont. Men det har varit jatte trevligt att vara med pa bgravningen. Nar vi ar hemma igen ska jag skriva om dom senaste dagarna, orkar inte gora det har for har inte alla bokstaver hehe. Sa det kommer mera snart!

Kram

Sååå

Nu har jag uppdaterat lite från den tiden vi inte har haft internet. Och skrev även till texter till bilderna som jag la in förut, så ni vet vad saker och ting är, jag hann inte göra det förra gången. Så nu har vi varit i Accra några dagar, och det har varit jätte bra hittills. I söndags var vi i paradiset och hade en grymt skön dag! Vi åkte till en strand som ligger en bit bort, och det var så himla fint och härligt där. Helt lugnt, inga försäljare och inge mycket folk. Det var som en smal ö, en vit sandbank som låg en liten bit ut i havet, så man åkte med en liten båt över. Det kändes som man hade kommit till paradiset verkligen. Sen igår, alltså måndag, började vi med vårat nya volontär projekt. Vi var på ett rehab center för drogmissbrukare, och det var verkligen intressant. Vi hade ju redan varit med barn så kände att det kunde vara kul att prova på något nytt. Så nu ska vi vara där ett tag och känna hur det känns, och om vi gillar det kanske vi är kvar där resten av tiden, annars kan vi jobba på en skola. Men igår var det väldigt spännande iaf. Varje måndag, onsdag och fredag åker dom ut till ghetton och delar ut mat, kläder, biblar mm och sjunger, dansar och ber för dom. Dom är nämligen väldigt religiösa, det är det som tar dom ut ur missbruket och sitt gamla liv. Men hjälp av gud och jesus och allt det där. Och när man är i ghettona kommer det missbrukare och svarar på frågor och tar blodtryck och väger sig. Så mamma tog blodtryck och jag frågade frågor och fyllde i papper, det var frågor om droger, hiv, prostitution och sådant. Sen pratade dom med folk från rehab centret om deras liv, och om religion och hur dom kan förbättra sina liv och allt sådant. Det var en väldigt intressant dag, och annorlunda än man är van vid. Det är liksom inte ofta man hamnar i en sådan situation, att man sitter och snackar med en stenhög skitflummig hallick som är cocain missbrukare i slummen i Afrika. Ganska kul men samtidigt väldigt tragiskt.
Idag är det min födelsedag! Så vi är lediga idag från rehab, för vi har en del ärenden att göra. Vi har varit och lämnat tyg hos sömmerskan utanför vårat hus, hon ska sy klänningar till mamma och mig som vi ska ha på oss på en begravning. Jag berättar mer om det sen, men det är i helgen iaf. Och imorse fick jag jätte god födelsedags frukost som Mama Mina planerat. Det var te och bröd som vanligt, plus mackor med tonfiskröra, ananas, papaya, bananer och fikabröd, typ olika wienerbröd med olika fyllningar. Så himla gott! Och ikväll ska jag få födelsedagsmiddag, gud vad jag känner mig ompysslad :D Sen har jag sagt till mamma och kwame att dom får bestämma vad vi ska göra på kvällen, jag förväntar mig inge mycket men vi kanske kan hitta på något allihopa.
Det var allt för stunden.

Hörs sen, kram kram!

lite dagbok

Kex (12 okt)

Här i Ghana finns det gott om kex, oftast söta men finns en del lite salta också eller neutrala. Överallt finns de att köpa i hundratals olika sorter, så det blir att man äter ganska mycket av dom. Så fort man är lite hungrig eller sugen på något så är det bara att köpa lite kex. Jag äter det till frukost, mellis och när som helst när jag är sugen. Jag har fått mina favoriter, en sort som är digistive fast mindre och i portionsförpackningar, och en sort som är salta. Jag äter ihjäl mig på en sort och sen byter jag när jag tröttnar och börjar på en ny. Så just nu äter jag ihjäl mig på soda crackers, mums mums. Man kan köpa i storpack jättebilligt så det gör jag då och då. Digistivekexen kan man köpa för ungefär 12 kronor och då är det 50 portionsförpackningar med 4 i varje.

Hemma i Accra igen (15 okt)
Nu sitter jag och mamma hemma i våran säng efter jättegod middag hos Mama Mina. Vi kom tillbaka hit igår vid ett tiden på dagen. Jag har inte orkat skriva på några dagar för har varit så ledsen. Så nu ska jag berätta hur sista dagarna på barnhemmet har varit. Allt var bra hela tiden dom sista dagarna, vi hade mycket bra stunder med barnen. Men ju närmre vi kom sista dagen, alltså fredag, kändes det jobbigare. Vi skulle ju lämna våra kära barn. Men som sagt så var allt bra.. fram tills sista kvällen. Vi hade planerat att vid middagen innan de åt skulle vi dela ut presenter till barnen som vi köpt. Det var en varsin skrivbok, penna och kex. Sen skulle vi umgås med barnen som vi gjort varje kväll enda sen vi kom dit. Fast tänkte att alla barn kunde vara ute tillsammans och leka lekar eller något. Men allt blev förstört, hela kvällen blev bara skit bara för kärringen som jag kallar henne nu, alltså madam. Jag orkar inte dra hela historien för det är svårt att förstå själv ens, men hur som helst blev först inte utdelningen av presenter som vi planerat. Sen när vi skulle vara med barnen fick vi inte det. Hon var tydligen arg på oss av någon anledning, men visade det inte till oss utan fick höra det av barnen sen. Mot oss låtsades hon vara snäll. Men fast det var vår sista kväll med barnen fick vi inte vara med dom för dom skulle till skolan och lära sig sånger.. hela kvällen. Jag blev jätte ledsen och gick in på vårat rum och grät, det var våran sista chans att umgås med våra barn och hon gör sådär. Och det kändes så otacksamt av henne, när vi gjort så mycket för henne och barnen och hemmet. Så kom lilla Kwame in till mig så jag fick lite tröst iaf, han såg på mig så oförstående när jag grät. Men efter en stund somnade han i min famn. Då gick jag ut för att lämna honom i hans säng, och när jag gick förbi madam och dom andra såg dom att jag grät och var besviken. Så tror hon tänkte till lite då faktiskt. Iaf träffade jag Ernest när jag lämnade Kwame, då fick jag ett brev av han som var så gulligt. Och så kom några fler barn och kvällen blev bra till slut för vi fick umgås med dom. Men jag var så himla ledsen för både allt det som hände och att lämna barnen, och det är jag fortfarande. Saknar dom redan jätte mycket. På fredag morgon var planen att åka vid 9, så efter frukost och packning gick vi ut och kollade på när dom sjunger innan skolan. Sen gick vi till nursery och sa hejdå till alla de små, och sist gick vi runt i alla 6 klassrum och fick kramar av alla och sa hejdå. Sen åkte vi iväg, och det blev en rolig resa faktiskt, för här blir ju alltid allting annorlunda än man tänkt sig. Så kom vi hem till Mama Mina och det var jätte kul. Och idag har vi varit i Accra city en sväng och sen på stranden och bara tagit det lugnt.

Mera bilder

Jag och lite barn

Mamma med bebis

Little Kwame <3

Såhär bär man barn i Ghana, i ett tygstycke på ryggen

Snygga grabbarna

På utflykt

Hälsade på grisar

Jag med bebis

Prommis

Góungar!

Uppdatering!

Tillbaka med barnen (6 okt)

Igår var vi som sagt på Cape Cost castle, det är ett gammalt slott från 1600-talet tror jag. Vi fick en guidad tur och fick veta massa intressanta saker. Men det var väldigt hemskt, för det hela handlade om slavhandel. Det var européer som byggde slottet och tog det inhemska folket till slavar, dom fick bo i små kammare flera hundra i varje där det knappt fanns ljus. Varje slav bodde där i tre månader och då var de instängda där hela tiden. Deras avföring åkte ju inte iväg någonstans så guiden visade ett streck på väggen som visade hur djupt det var med sånt. Det var typ upp till låren, och det levde dom i hela tiden. Det fanns också en straff kammare där kvinnorna som vägrade bli sexuellt utnyttjade fick vara en vecka. Ett jätte litet rum utan något ljus alls. Och så det allra värsta, ett rum för de slavar som försökt rymma. Där fanns inte heller ljus, ingen ventilation så fanns knappt syre, dom var fastkedjade och fick inget att äta eller dricka. Dom fick vara där tills dom dog helt enkelt, det var straffet.
Det var en jätte intressant utflykt, jag som gillar historia tyckte ju det var spännande. Men det är så sjukt, jag har svårt att förstå att sånt här verkligen har hänt. Vad var det för fel på människorna., vad tänkte dom, att dom kan komma till ett land och ta allt som finns där och göra till sitt eget, till och med människorna tog dom till sina ägodelar och behandlade som skit. Väldigt obehagligt men sant.
Efter slottet började vi dra oss tillbaka mot barnhemmet. Tog oss in till stan, åkte den långa biten till Swedru med trotro, var tvungen att åka taxi till Akwakwaa för gick nästan inga trotros. Vi kom fram vid åtta tiden på kvällen så vi gick och pratade lite med de stora barnen och sa god natt. Sen var det hink dusch och sova. Idag har vi gått tillbaka till rutinerna med barnen och det är så mysigt så.

Framtiden (7 okt)

Jag har börjat fundera lite på framtiden, jag måste ju börja planera lite. När jag kommer hem från ghana är min framtid helt oplanerad så jag kan göra precis vad som helst med mitt liv. Min plan är att börja plugga nästa höst, antagligen i stockholm, hoppas jag iaf. Så tiden mellan slutet av november till nästa höst är ganska öppen. Det jag vill är att först jobba hemma i gävle ett tag och tjäna ihop lite pengar, kanske två månader eller något. Sen flytta utomlands ett tag för att bo och jobba där. Jag känner att jag ska utnyttja den tiden innan jag börjar plugga till något jag verkligen vill göra, för sen blir man ju låst i några år. Så det vill jag verkligen, frågan är bara vart jag ska flytta. Innan jag kom hit till ghana den här gången har jag aldrig tänkt på det som ett alternativ, men jag måste erkänna att jag har tänkt på det en del nu. Jag tror inte det är svårt att få jobb här och man lever väldigt billigt. Dessutom trivs jag sjukt bra här, just nu känns det som att jag aldrig vill åka hem. Förutom att jag saknar mina vänner och familj såklart men jag vet ju att jag får se dom igen, dom finns kvar där hemma. Nackdelen med att flytta hit är ju att det är så långt bort, men samtidigt är det ju inte jätte länge och sen kommer jag hem igen. Det är mycket i mitt huvud nu, jag får se hur det blir med tiden.

Tillbaka till verkligheten (7 okt)

Idag har varit en väldigt bra dag, jag har haft så kul och mysigt med barnen. Jag bestämde mig för att vara med i skolan idag, för annars har vi inte så mycket att göra om dagarna. Så efter badningen av småttingarna åt vi frukost och chillade lite, sen väntade vi tills det blev rast vid 10 tiden och då frågade jag en av lärarna om jag fick vara med. Det fick jag självklart så jag satt med klass fem och hade lektion, det var engelska. Dom hade läsning idag så dom läste högt och lite annat. Läraren var bra faktiskt, jag blev positivt överraskad. Jag hade fått en bild av att lärarna var jätte stränga och jag har sett att vissa går omkring med pinnar som dom slår dom med. Det är jätte hemskt men det är så dom gör här, alla föräldrar och alla vuxna slår barnen. Men oftast är det bara en smal pinne dom hytter med, och bara ibland får dom ett pisk. Men läraren som jag var hos idag slog dom inte och hade ingen pinne, så det var skönt. Men faktiskt så kan vi säga åt dom om vi inte tycker om att dom slår barnen, det sa Mikaela till oss. För hon har sagt det till dom att hon inte vill att dom gör det. Så nästa gång jag ser det ska jag säga till faktiskt. När det blev lunch hjälpte jag och mamma till i matsalen, eller vi gjorde allt nästan kan man säga. Det verkar som att dom har börjat ge oss mer ansvar nu. Sen åt vi våran lunch och efter det har jag varit ute bland barnen hela dagen. Nu ska vi snart laga middag tror jag och antagligen hjälpa dom med deras middag. Idag kom det hit nya volontärer också, två tjejer från sverige. Jätte trevliga verkar det som, dom ska vara här i två månader men bor inte på barnhemmet som vi gör. Utan i en värdfamilj några byar härifrån. Så dom kommer vara här varje vardag. Nå mer har jag inte att rapportera för idag.

“Den här kjolen är det kiss på, jag tror jag ska ha på mig den idag” (10 okt)

Detta är ett citat av mamma, hon sa det häromdagen på morgonen när vi klädde på oss haha. Här på barnhemmet blir man så skitig och äcklig så till slut vänjer man sig och bryr sig inte längre. Jag använder bara fula kläder för jag vet att dom blir förstörda, och sen tänker jag lämna kvar dom här ifall någon vill ha dom.
Dom senaste dagarna har varit så bra, man får bättre och bättre kontakt med barnen och vi har gjort en del roliga saker. Det är ett gäng stora barn som är jätte mysiga att vara med, vi har hängt mycket med dom nu. Dom är runt 12 år. Vi har varit ute på två långa promenader då dom visat oss massa saker. Vi gick genom olika små byar och så tycker dom det är så roligt att berätta om allting, och vi är ju intresserade av att lära oss. Så jag har lärt mig massor om olika plantor, träd, naturmediciner, frukter, grönsaker och sånt.
Igår följde vi med Madam på en liten utflykt, vi visste inte vart vi skulle men hon ville att vi skulle följa med. Vi hälsade på några släktingar till henne för en annan släkting hade dött så dom planerar begravningen. Det var först ganska trevligt men sen började dom snacka massa med oss om att dom vill ta oss till sina byar och visa massa saker och göra oss till “queen mother”. Det innebär typ att man blir högt uppställd i byn och att man betalar för saker och har hand om viktiga saker typ. Har inte riktigt fått någon klarhet i det där. Och dom fick våra telefonnummer för vi kunde ju inte säga nej när Madam var där så nu har dom börjat ringa oss.. Så vi ignorerar deras samtal haha, det är så knäppt alltihopa. Vi vill ju inte åka iväg härifrån nu när det bara är några dagar kvar, då vill ju vi vara med barnen. Men idag måste vi åka en sväng till Swedru och köpa lite ätbara saker för vi har knappt någon kvar att äta.
Igår var vi och kollade på en fotbollsmatch i grannbyn. Vi tog en “swedish walk” dit för vi fick lite bråttom. Så brukar barnen säga: this is swedish walk, and this is african walk. Det är alltså när man går snabbt det är svensk, och när man går sakta är det afrikansk stil. Det är otroligt vad folk går sakta här, jag tycker det är drygt för man kommer ju ingen vart, och så måste man gå och släpa på benen. Men det är samtidigt skönt att det är så avslappnat här, det är inte stressigt som hemma.
Vi gjorde en liten upptäckt här i förrgår.. Jag gick ut och klippte naglarna utanför, och som med allt vill dom se vad man gör och prova själva. Så jag klippte naglarna på några som behövde och så frågade jag hur dom brukar klippa naglarna. För dom var ju så fascinerade av min nagelklippare. Då sa dom att dom använder tänderna, och biter ner naglarna. Jag trodde dom skämtade först med sen fattade jag att dom var seriösa. Och då frågade vi ju hur dom klipper tånaglarna, och då berättade dom att dom använder rakblad som dom hittar ute i soporna. Vi har sett några gånger att dom går omkring med rakblad och då tar vi ju dom såklart direkt och säger att det är jätte farligt. När vi frågar så säger att dom har hittat dom ute eller i soporna. Dom rotar nämligen i soporna här, det har jag nog glömt att berätta. Så ibland ser man saker ute på barnhemmet som man har slängt . Till exempel konservburkar tycker dom är jätte kul att leka med. Men nu tänker vi iaf ge dom våran nagelsax och försöka få dom att se till att alla använder den och inte rakblad!

Tre dagar kvar (11 okt)

Nu är det tisdag och vi åker härifrån på fredag morgon. Ush det känns hemsk att lämna mina barn.. Jag tycker det ska bli skönt att komma tillbaka till Accra och jag ser fram emot att göra något annat. Men jag kommer sakna mina älsklingar så himla mycket, och jag vet att dom kommer sakna oss så det är jätte jobbigt. När vi var ute på promenaden jag berättade om häromdagen sa Ernest att han vill följa med när jag åker. Jag sa att jag önskar jag kunde det men att det inte går, och då sa han att när jag åker kommer han gråta jätte mycket. Gud vad jag inte vill lämna honom, jag vill ta med han hem. Han är ganska tystlåten av sig, inte direkt blyg men han tar inte för sig så mycket. Med sina kompisar är han ju mer framåt men han sitter ofta tyst. Och han ser så ledsen ut ofta, jag tror att det mest är så som han ser ut för när jag frågar så säger han alltid att han inte är det. Men det är jobbigt att han ser så olycklig ut, man vet ju inte vad han har varit med om. Iaf så frågade jag honom igår om han ville brevväxla med mig när jag har åkt, det ville han och jag såg att han blev väldigt glad. Så det känns lite bättre nu iaf att veta att vi kommer hålla kontakten.
Nu är vi i Swedru på ett internet café, och det är antagligen sista gången vi har internet innan vi kommer till Accra. Så vi hörs om några dagar igen. Kram!


                                          Ernest <3

På barnhemmet

Vi har inte tillgång till internet här så jag skriver på mammas lilla laptop som vi har med oss, och sen när vi kommer till något internet café lägger jag upp allt på en gång.

29 september
Nu har vi varit på barnhemmet här i Akwakwaa några dagar. Det är runt 90 barn här tror jag. Det är blandade åldrar, den minsta är några veckor och det finns några som är ganska gamla i tonåren. På gården finns sovsalar för barnen, småbarns huset, matsal, skola, vattenpump rum och toaletter. Sen precis utanför staketet fast på samma gård är huset vi bor i. Där bor Madam också, hon som driver barnhemmet. Och så finns det några andra rum där inne som har olika syften. Vi har en toalett och ett “duschrum” där man tar sin bucket bath, alltså en hink med vatten som man skopar över sig. Det finns inte rinnande vatten utan det pumpas upp på gården, men el finns det.
Barnhemmet ligger långt ute på landsbygden i en liten by. Där kan man köpa lite saker men det är inte mycket, lite frukt och vatten och sådant bara. Sen finns det en större by en bit bort som man kan åka till med trotro, dit var vi igår och köpte lite mat så vi klarar oss. Vi gör nämligen vår egen mat här för deras mat är inte alls hygienisk och alla volontärer som ätit den förut har blivit jätte dåliga i magen. Så vi käkar konserver och nudlar och sånt.
Vi var i byn igår också och köpte vatten, och i ghana dricker man vatten ur plastpåsar, ska försöka lägga upp bild på det. Så man köper en stor säck med dom där påsarna, den är svintung så man knappt kan bära den så är nog bra många liter. En sådan säck kostar en cedi, alltså 5 kronor.
Jag tycker det är jätte mysigt att vara bland alla barnen, dom är så söta och gulliga. Samtidigt saknar jag accra, jag känner mig så hemma där. Och här är allt så annorlunda, folk är på ett annat sätt här och det är verkligen ute på landet. Men det ska bli kul att vara här i två veckor och mysa och leka med gullungarna!
Igår kväll var det fest här på barnhemmet för idag åker Mikaela och hennes mamma Marie hem. Dom är också volontärer som brukar vara här ganska ofta. En tjej som heter Elina brukar också vara här. Dom betalar jätte mycket till hemmet och nästan allt som finns här har dom fixat. Det är dom som har borrat efter vatten och allt. Så det har varit jätte bra att vara med dom här några dagar och lärt oss allting. Barnet tyckte det var jättekul på festen, dom fick en varsin matpaj, en påse med kex, klubba och en ballong och en cola. Det är riktigt lyxigt för dom för annars är det ganska knapert. Mikaela och Marie hyrde en ljudanläggning också så det var stora högtalare med musik hela kvällen, och gud vad barnen hade roligt. Dom dansade hela tiden och var så himla glada.
Det vi gör här på barnhemmet är såklart att leka och gosa med dom men även hjälpa till med olika saker. Till exempel fick jag smörja in och klä på små barnen när dom hade badat igår. Och så sköter vi mycket om deras sår och sådant, det är många som har riktigt obehagliga sår som måste skötas om. Jag kan vara ganska känslig mot sådant och idag var det en jätte obehaglig sak. En pojke som är 8 år hade haft en litet bandage på tummen sen vi kom men visste inte vad det var, och idag kom han till oss och var jätte ledsen och hade ont. När mamma öppnade bandaget hade en bit av hans fingertopp ramlat av och låg kvar i bandaget. Det såg hemskt ut och luktade riktigt illa, hans fingertopp var ju död. Han hade huggit sig med en kniv när han skulle göra något i skogen, det var ungefär en vecka sedan. Vi tog med honom till en klinik i byn så han fick ordentlig vård. Så nu ska vi se till att han går dit regelbundet och så ger vi honom medicin. Så det är en del sådant att fixa med varje dag. Nu var jag precis ut och hjälpte mamma med en pojke som har en stor böld under armen stackarn. Han får gå med armen upp i luften hela tiden, men nu pressade mamma ut massa var så vi tror den kommer bli bra.

5 oktober
Semester! Nu är vi i Cape Cost och har lite ledigt från barnhemmet. Det kan behövas för man blir väldigt trött av att jobba där, barnen tar mycket kraft och sysslorna och värmen. Så det är jätte skönt att ha några härliga dagar vid kusten. Cape Cost är en stor stad som ligger vid havet några timmar från Accra, det är väldigt fint här. Vi kom hit i förrgår och bodde på ett hotell utanför stan vid en strand. Igår var vi en liten stund på stranden sen åkte vi iväg till Kakum National Park. Där går man en vandring genom djungeln på smala hängbroar högt upp i luften. Lite läskigt men väldigt roligt, och jätte fin natur. Sen åkte vi in till stan igen och började leta boende för natten. Det tog sin lilla tid och precis när det började kännas hopplöst så dök det upp en skylt. Så vi följde den och hamnade på ett enkelt men bra hotell som vi är jätte nöjda med. Det ligger centralt och nära slottet som vi ska besöka idag. Vi ska även försöka hinna med lite shopping och internet cafe. Sen åker vi tillbaka till barnen i eftermiddag. Även fast det är skönt att komma bort ett tag saknar jag barnen, man har ju fått några favoriter som man har fått speciell kontakt med. Jag har två pojkar som är mina godbitar, lilla Kwame som är typ tre år och Ernest som är tolv. Kwame har börjat sova inne hos oss innan vi åkte så det är jätte mysigt, han är så söt. Så det kanske han fortsätter med när vi kommer tillbaka.
Dagarna på barnhemmet brukar se ut ungefär såhär. Vi går upp vid 6 och äter lite så man klarar sig, då går vi ut och hjälper till med badningen av småbarnen. Dom stora ansvarar själva för att hålla sig rena. Småttingarna ska badas, torkas och smörjas. Sen umgås man lite bara innan alla ska till skolan. Då går vi och äter frukost. Sen ser alla dagar olika ut, ibland är man med barnen, ibland åker vi till byn och handlar, ibland hjälper vi till med något osv. Och varje dag har vi tagit en tupplur mitt på dagen för man blir så trött. Sen på kvällen efter vi lagat middag och ätit går vi oftast ut och hjälper till att dela ut mat till alla ungar, då är det kaos kan jag säga. Sen umgås vi med barnen på kvällen och det är höjdpunkten på dagen tycker jag, först är det både små och stora som man är med. Så brukar dom små somna i mitt knä så jag går och lägger dom. Och då blir det dom stora kvar, alltså dom mellan 9 och 13 år kanske eller något sådant. Det är så mysigt att sitta och prata med dom, speciellt Ernest som har blivit min pojke. Det ska bli kul att komma tillbaka till dom snart faktiskt.
Nu kanske det tar ett tag innan nästa uppdatering men vi får se. Ha det bra!

Kram kram

Kortis

Hejsan! Nu ar jag och mamma pa en liten semester, sa ar pa ett internet cafe nu. Imorgon ska vi tillbaka hit med mammas lilla laptop, da ska jag uppdatera ordentligt. Nu ar jag super hungrig sa vi ska ga och ata lite. 

Kram